Det är en bild av städföretag och dess kunder som florerar i dagens samhälle. Den handlar om att det är de rika, höginkomsttagarna, som använder sig i allra störst utsträckning av RUT-avdraget och att det inte används i princip alls av de med medelstor inkomst. Det är ledsamt att se hur denna bild gång på gång har spätts på, för den är väldigt långt ifrån den verklighet som jag är med om. Jag personligen, och många andra i företaget, städar betydligt mycket mer hos människor som inte alls är lika välbärgade som toppskiktet.

Tidigare, innan RUT, var det betydligt vanligare att det var i höginkomsttagarnas hus som vi städade som mest. Det var stora, vräkiga villor med grindar och stora trädgårdar, med otroliga ytor inomhus. Det var som att polera, för det behövdes inte städas speciellt mycket. Faktum är att det inte kändes som ett hem när vi var där, utan snarare någon konstig form av museum.

Efter RUT är det betydligt vanligare att se hus som vi själva kan relatera till, där det finns det innehåll i hemmen som vi själva har hemma hos oss. Det gör att det känns mer äkta att städa på ett sådant ställe, eftersom du själv vet hur det är och vad som uppskattas extra. Du känner en större tillhörighet till kunden och gör då också det lilla extra för du vet hur mycket du själv skulle uppskatta det om någon gjorde det i ditt hem. RUT har alltså inte enbart gjort det billigare att anlita städhjälp, det har också gett oss arbetare en extra krydda i arbetslivet där vi verkligen känner att vi gör skillnad.